lördag 1 november 2008

tisdag 22 juli 2008

Psykolog, poet och massmördare...


Äntligen grepsRadovan Karadzic, kortvarig ledare för den bosnienserbiska utbrytarrepubliken och delansvarig för brott mot mänskligheten som massakern i Srebrenica på 8000 muslimska män och pojkar. En riktig ärkeskurk. En liten Hitler.

Jag minns fortfarande hur vi satt som fastnaglade framför TV:n på nittiotalet när rapporterna om krig och etnisk rensning i Jugoslavien, mitt i Europa, började dugga tätt. Jag minns hur mina jugoslaviska grannars ansikten slocknade och blev gråa och ledsna. Jag minns de bosniska flyktingarna som började gråta när man frågade. Allting var overkligt. Man kunde liksom inte ta in.


Jugoslavien hade varit en intressant öststat. Självständigt i förhållande till Moskva. Med en egen modell för ekonomisk demokrati och marknadssocialism, som fungerat så bra att till och med högersossar som Bo Södersten varit där och nosat, innan det här med löntagarstyrda företag blev passé inom socialdemokratin.
Dessutom tycktes Jugoslavien bevisa att det var möjligt att lägga nationalism och inpyrt historiskt hat åt sidan för fredligt samarbete för gemensamma mål. Den gamle partisankämpen och sedemera diktatorn Tito hade smitt samman de jugoslaviska delrepublikerna till en enda stat med ena handen och gett Stalin fingret med andra.


Radovan Karadzic och hans kumpaner, såväl serber som kroater som bosniaker som slovener, dödade den vackra drömmen om samexistens. De dödade också i varierande grad forna landsmän som över en natt förvandlats till en "muslim", "serb", "kroat", "ustasja", "partisan", eller nån annan etikett man rotat fram ur det kollektiva minnet för historiska kränkningar och övergrepp. Etiketter som användes för att förminska och frånta människovärde.

Den jugoslaviska tragiken borde vara ytterligare en varning. Inte ens i Europa är vi skonade från hätsk nationalism. I värsta fall blir dess konsekvenser folkmord och etnisk rensning. Det är bra att en av den hatiska nationalismens profeter nu ställs till svars för sina handlingar. Men det är fruktansvärt att det som hände kunde få hända. Att vi gjorde så lite för att stoppa det. Och att general Ratko Mladic, minst lika ansvarig som Karadzic, kan gå helt fri.

onsdag 16 juli 2008

Med lite hjälp av media så...


En till opinionsundersökning som visar att det rasistiska och homofoba partiet Sverigedemokraterna ligger nära 4-procentspärren. Det som förvånar mig är inte att de ligger där de ligger, utan att de inte ligger avsevärt högre, med tanke på vilken gratisreklam de fått av massmedia sedan våren 2006. Den politiska dramatiken kring opinionsundersökningarna har helt kommit att fokuseras på Sverigedemokraternas tämligen ospännande hoppande mellan 2.9-4.0 procentenheter. Upp och ner. I två års tid. Och varje gång partiet tangerar 4 procent lyckas redaktionerna presentera det som en nyhet.

Det enda frågetecknet som kvarstår är för min del är; har landets nyhetsredaktioner gett sig fan på att hjälpa rasisterna in i riksdagen inför valet 2010, ELLER är de bara oändligt uttråkade av att rapportera om alla övriga partier? Isåfall kanske det är dags för ett jobbyte. Utrikeskorre kanske? För trots att man av massmedia kan förledas att tro annorlunda så röstar faktiskt 96-97 procent av svenska folket inte på Sverigedemokraterna, och deras partival kunde ju faktiskt också vara värt att uppmärksammas lite. Nån gång. Kanske. Om nu nyhetsredaktionerna kan sluta dregla som pavlovska hundar så fort det vankas en möjlighet att göra sensationsnyhet på bekostnad av en balanserad nyhetsvärdering.


"det perversa homosexevenemanget"
- Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare, karaktäriserar Pridefestivalen.



Norrskensflamman uppvaktar Jan Myrdal

"Många är överens om att han var bäst då: från Kubakrisen till slutet på Vietnamkriget ungefär. Men Jan Myrdal har fortsatt sedan dess – med oräkneliga artiklar, utställningar och föredrag."
Ett litet garv ändå. Det låter ju lite som att Aron Etzler på nån nivå beklagar att överste diktaturkramare tillika rikshomofob Myrdal inte kastade in handsken nånstans där, när han "enligt många var bäst". Fast riktigt så är det nog inte. Artikeln är ungefär lika gläfsande entusiastisk som vanligt när herrar som Aron Etzler och Ali Esbati avhandlar Jan Myrdal. Och invändningar mot det lämpliga i att med översvallande versmått hylla en renlärig maoist, bemöts med en beskyllning om att vilja tysta den fria debatten.

Jag kommer aldrig att förstå varför vissa vänsterpartister hyser så varma känslor när det kommer till Jan Myrdal. Tror de att kärleken är besvarad? För min del hade gubben gärna fått tystna efter Vietnamkriget, inte för att han presterat sina bästa verk, utan för att han redan då bevisat vilken sort han var; en kallhjärtad medlöpare till vedervärdiga diktaturer. Som gärna vränger in och ut på sig själv för att försvara sina politiska ståndpunkter; en desperat kamp för att få verkligheten att anpassa sig efter kartan.

fredag 11 juli 2008

Karl Rove ger råd...


Den årliga politikerveckan i Almedalen, politrukernas motsvarighet till Hultsfredsfestivalen, är snart till ända. Jag har inte suttit klistrad framför TV:n. Men av det jag snappat upp så låter det som att de som mest skulle behöva en PR-framgång, de fyra borgerliga partierna, skjutit sig i foten i vanlig ordning. Man har av nån outgrundlig anledning hårdlanserat en sänkning av bolagsskatterna, vilket väl är den enda skatt som Svenskt Näringsliv faktiskt inte bryr sig så värst mycket om. Statsminister Reinfeldt såg jag på Gomorron Sverige imorse, han förklarade återigen för oss politiska idioter som ogillar FRA-lagen att vi inte begriper ett skvatt. Och vad var tanken med att bjuda in Karl Rove? Rove är den amerikanska neokonservatismens onde opinionsgeni, vars föredragna arbetsmetod är personangrepp, eftersom han menar att folk i gemen är så korkade att de inte begriper politik på en högre nivå. Rove är persona non grata i amerikansk politik efter att det avslöjats att han röjt en amerikansk spions hemliga identitet som hämnd för att ha retat upp Bush-regeringen. Men det som inte kan säljas på hemmamarknaden kanske fungerar på export?

Roves råd till vår borgerliga regering var att anställa personer på regeringskansliet som skulle ha som arbetsuppgift att skriva inlägg på bloggsidor och debattfora. Det föll visst inte i överdrivet god jord hos de borgerliga som invände (präglade av svensk undfallenhet och socialism som de säkerligen är) att det var partiernas, inte statens uppgift att opinionsbilda.

tisdag 8 juli 2008

Noll tolerans - noll resultat...


Magnus Linton skriver i DN om USA:s absurda "War on Drugs" som trasar sönder länder, orsakar mängder av personliga tragedier och ger näring åt politiskt hyckleri utan dess like. Det enda kriget mot droger INTE lyckas med är väl just att få folk att sluta ta droger:


"När USA år 2000 ekonomiskt och militärt växlade upp i kampen mot produktionen (i Anderna), inte konsumtionen (i USA och EU), slogs det officiella målet fast att antalet odlade hektar i Colombia skulle halveras på sex år. Sedan dess har 758 000 hektar flygbesprutats - eller kemikaliebombats med böndernas formulering - och över 4 miljarder dollar plöjts ned i stöd åt colombiansk militär, världsledande i brott mot mänskliga rättigheter, i syfte att bekämpa kokaproduktion.

Resultat: inget alls. Eller rättare: inget alls om saken gällde produktion och konsumtion. International crisis group, ett forskningsinstitut baserat i Bryssel, kom nyss ut med rapporten "Latin American Drugs: Losing the Fight", en inventering av fiaskot, i vilken man slår fast att konsumtionen är stabil i USA, ökar i Europa, ökar drastiskt i Argentina, Brasilien och Chile - samt att produktionen ligger på samma nivå i dag som för åtta år sedan, trots att 600 000 hektar förstördes i Anderna bara mellan 2004 och 2006."

Även Mattias Svensson skriver välformulerat på sin blogg om den svenska varianten på vansinnet:

"BRÅ konstaterar att åtgärder mot narkotika är ett spaningsbrott. Att fler grips handlar alltså inte om att man springer på fler brottslingar, utan om att polis och åklagare gjort en medveten prioritering av dessa insatser framför andra, som därmed lagts på hög. Vi har alltså ett rättsväsende som ägnar uppemot hälften av sina resurser åt (frivilligt) bruk av diverse substanser, medan åtgärder mot tjuvar, våldsverkare och sexförbrytare är närmast sporadiska."


måndag 7 juli 2008

En ideologi utan hjältar?


Var blev ni av, ljuva drömmar?
Man blir inte populär i nåt läger om man säger att kommunism och nyliberalism egentligen är rätt likartade. De är två motpoler i politiken som ändå fungerar som varandras förvrängda skrattspeglar. Både doktrinär nyliberalism och doktrinär kommunism är till synes väldigt logiska och konsekventa tankesystem. Man erbjuder enkla lösningar och svar på det mesta, för att inte säga allt. Nyliberaler skyller allt ont på staten, eller rättare sagt på statens omfördelande, "sociala" funktioner. Kommunister skyller allt ont på kapitalet och dess vinstmaximeringsdriv. Lösningarna för båda systemen är enkla och kompromisslösa. Båda tankesystemen har dessutom visat sig få tragiska konsekvenser när de omsätts i handling. Men den krassa verkligheten tillåts sällan befläcka de rena ideologiska mallarna.

Såhär i FRA-kuppens efterdyningar framstår dock en skillnad som slående. Var blev de av, de nyliberala hjältarna? En rörelse som med sån styrka betonar individens kamp mot de stora förtryckande systemen, borde väl inte ha några problem med att visa upp ett beundransvärt galleri med nyliberala frihetshjältar? Som de i Ayn Rands böcker, hon som är nyliberalismens first lady och skrev om frihetliga hjältar och hjältinnor som slogs mot onda kollektivister.

I omröstningen i riksdagen, när ett stort kollektivt ont, FRA-lagen, skulle trumfas igenom till varje pris, vek sig de nyliberala frontfigurerna för den vinande partipiskan och röstade igenom ett övervakningssystem som skulle få Rand att rotera i sin grav. De verkliga frihetshjältarna i riksdagen den 18:e juni var vänster- och miljöpartister, som engagerat drev debatten och till skillnad från andra politiker vågade sig ut i de folkliga protesterna utanför riksdagshuset.

Efter riksdagens klubbande av lagen under kuppartade former och de chockvågor som gick genom hela den idealistiska delen av borgerligheten, som faktiskt trott att de fina orden betydde något, började jag fundera lite.

Kommunismen har ju sina hjältar. Nelson Mandela, Rosa Luxemburg, Santiago Carillo, Enrique Berlinguer... Listan kan göras lång på begåvade kommunister som faktiskt stått upp mot förtryckarsystem, slagits för sina ideal och som ett resultat ofta riskerat liv och lem.

Nyliberalismen har, såvitt jag vet, inga såna. Man har däremot människor som Fredrick Federley och Annie Johansson, som orerat om höga principer för att sedan svika när priset för att stå upp för dessa principer blir för högt. I den nyliberala fållan stampar även en massa kostym&portföljbärare, redo att trava iväg till platser och situationer EFTER det att folkliga resningar röjt undan förtryckarstrukturer, som Naomi Klein visar i sin bok Chockdoktrinen. Kostym&portföljbärarna kommer med färdiga åtgärdspaket för att strömlinjeforma i högerliberal riktning, snabbt som attan innan någon riktigt hinner fatta vad som händer.

De riktiga nyliberala idealisterna, å sin sida, sitter alltid långt från den verkliga makten och fungerar, likt Mattias Svensson och Johan Norberg, som moraliska snuttefiltar för unghögern. De levererar högtravande principer och storstilade appeller till frihetens försvar som den unga borgerligheten kan nicka gillande till och känna sig utomordentligt moraliskt stärkta av att läsa, ända tills det är dags att trycka på voteringsknapparna. Då talar egenintresset och partikarriären ett annat språk.

Kanske är det då inte så konstigt. Nyliberaler tillhör ofta, trots den rebelliska imagen, vad man brukar kalla "den besuttna klassen". De som har det rätt gott förspänt. Pappas företag, pappas kort, ni vet. Såna människor är sällan beredda att faktiskt riskera något konkret när det hettar till. För de klarar sig ju i alla lägen, även om några höga principer får stryka med på kuppen. Fakiskt så kan man även hitta ett stöd hos översteprästinnan för en sån hållning. Ayn Rand hånade och ogillade altruism och människors vilja att uppoffra sig för andra. Egenintresset skulle vara den vägledande principen för hennes nya människotyp;
"Your highest moral purpose is the achievement of your own happiness"

"Now there is one word -- a single word -- which can blast the morality of altruism out of existence and which it cannot withstand -- the word: "Why?" Why must man live for the sake of others? Why must he be a sacrificial animal?"
Så kanske ändå Fredrick Federley och hans kumpaner i riksdagen fått ta emot oförtjänt mycket skit? De följde ju bara den röda tråd som genomsyrar hela deras politiska verkande i nyliberalismens anda när de satte sin egen välgång i form av framtida politiska karriärer med fantasilöner före höga principer om individuell frihet från statligt maktmissbruk.

torsdag 26 juni 2008

Aftonbladet hjälper oss att stressa ner?

Vet inte om jag har väldigt sjuka associationsbanor men aftonbladet.se fick mig att dra på smilbanden idag. Inte för första gången, förvisso.

tisdag 24 juni 2008

Paranoian sätter in

"Drevet mot Federley"
Som påpekades i riksdagsdebatten om FRA-lagen förra veckan så är en av de potentiellt mest förödande effekterna av avlyssnings- och övervakningssystem den allmänna paranoia och medföljande självcensur de resulterar i. Vem kan slappna av och vara sig själv, avspänd och naturlig, när den gnagande misstanken vägrar släppa; Storebror kanske ser dig i just det här ögonblicket, kanske registerar vad du skriver, säger, gör...

På SvD:s ledarsida börjar redan effekterna av det Orwellska trycket göra sig gällande. FRA-lagen ger upphov till en mer generaliserad form av paranoia. Nån annan förklaring har jag svårt att se till dagens smått förvirrade utläggning till Fredrick Fegerleys försvar. Jag har också, precis som SvD:s ledarredaktion, med intresse noterat att antalet kritiska kommentarer till Fegerleys närmast Goebbelska hyllning till FRA-lagen i uppsminkad version, "Ett stort steg framåt", nu uppgår till snart 800, vilket måste vara nån slags bloggrekord. Men till skillnad från SvD:s konspirationsteoretiker tror jag inte att merparten av dessa är något annat än vad de själva utger sig för att vara, nämligen besvikna högerväljare. Har inte SvD märkt att det mullrar i de egna leden? Varför tror SvD:s ledarredaktion att vänsterkommentatatörer skulle låtsas vara höger? Och varför är kommentatörernas politiska hemvist viktig? De må vara vänsterpartister eller moderater, engagemanget och ilskan har inte partifärg och går inte att ta miste på.

Är det nån slags lojalitetens kärnreaktion vi nu bevittnar hos SvD? När proteststormen uppnår kritisk massa så svänger tidningens lojalitet tillbaks till ursprungsläget? För gud förbjude att FRA-upproret skulle få några politiska konsekvenser 2010...

(Enligt Godwins Law så är jag nu utvisad efter att ha gjort en nazikoppling, men jag kunde bara inte motstå.)

måndag 23 juni 2008

Fredrick Federleys politiska karriär är död

Expressens ledarredaktion avslöjar SMS:et som centerpartiets Fredrick Fegerley skickade till folkpartistiska riksdagsledamöter som, liksom han själv, avsett att rösta nej till FRA-lagen. Timmarna innan omröstningen får de ta emot ovanstående SMS. Några timmar efteråt går Fredrick Fegerley, efter några krokodiltårar och en politisk piruett med försvarsminster Tolgfors, ut och proklamerar att den "nya" FRA-lagen innebär ett "stort steg framåt".

"Stureplanscentern brakar ihop", skriver Expressens ledarkrönikör Aron Israelsson vidare. Jag hade själv inte hört talas om "Stureplanscentern" tills dess det började pratas om att den var avliden, så betydelsen av det hela kanske inte ska överdrivas. Men det möjligen dags att påminna om att "two wrongs dont make a right"? Stockholms pinsamhetsepicentrum Stureplan och centerpartiet som borde avvecklat sig självt för 50 år sedan. Frågan är vilken part som kommer att lyckas smutsa ner den andre mest? Kokainbratsen med pappas kontokort på fickan eller nickedockorna i riksdagen som röstar för Storebrorssamhället?

söndag 22 juni 2008

The Flying Spaghetti Monster



Darra, ni otrogna, en ny religion är född! The Church of the Flying Spaghetti Monster samlar Pastafarianer över hela världen. Om skolungar ska tvingas lära sig hokus pokus som "Intelligent Design" så finns det naturligtvis inget skäl till att Den Enda Sanna Läran inte ska ingå i skolundervisningen. Hail His Noodly Appendages! (Tack till Mina Moderata Karameller för tipset!)

lördag 21 juni 2008

Kamikazepiloterna


Centerpartiets kamikazepiloter häller olja på lågorna...

Som om inte katastrofen i riksdagen häromdagen var tillräckligt förödande för centerpartiets trovärdighet bestämde sig partiets kommunikationschef i riksdagen, Lena Forsman (bilden) att hälla ytterligare olja på lågorna genom att försöka få journalisten och bloggaren Richard Slätt sparkad från sitt jobb. Slätt har nämligen på sin hemsida bett några borgerliga svikare i riksdagen att "dra åt helvete", eftersom de röstat för FRA-lagen. Vilket fick centerpartiets kommunikationschef att skriva till Slätts chef på Strix och klaga. Ja, ni hörde rätt, inte till Slätt själv utan till hans chef.
Frågan som ställdes till regeringen i riksdagen häromdan, "vill ni ha det som i Sovjet?", känns ännu mer befogad.

Om huset redan brinner kan man lika gärna kasta in svärmor i lågorna också? Eller hur tänkte Lena Forsman? Jag sitter iallafall här med popcornen, redo att följa nästa avsnitt i centerns politiska dokusåpa. Eller kanske mer som fluktaren som inte kan låta bli att glo på bilolyckan?

Uppdatering: SvD uppmärksammar kamikazepiloter inom alliansen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 19 juni 2008

Politiskt teater, krokodiltårar och svikna väljare


"Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra"

Den 18:e juni kom så Fredrick Federley och Annie Johansson, två unga centerpartister, ut som marxister. Inte Karl Marx, han med skägget ni vet, utan Grouch Marx, som ligger bakom citatet här ovanför.

Det var lite oväntat. Federley och Johansson har gjort sig ett namn som liberaler med principer. Annie Johannson skriver på sin hemsida att hon "tror mer på människan än staten". Med tanke på att hon igår klubbade igenom ett förslag som ger staten möjlighet att avlyssna och kontrollera alla sina medborgare utan brottsmisstanke så kanske hon borde byta slogan nu? Lite komiskt var det också när vår frihetshjältinna i riksdagsdebatten citerade Dagny Taggart, hjältinnan i Ayn Rands nyliberala pekoral "När världen skälvde". Mycket ont kan jag tro om Rand, men särskilt nöjd med sina nyliberala apostlar i svensk riksdag hade hon inte varit idag.

Man kan säga mycket om hur illa det är när politiker sviker sina ideal. Men jag kan ha en viss förståelse för att två unga riksdagsmän i slutändan inte orkade hålla emot trycket från en partigrupp som gruppmobbade dem till underkastelse. Det som gör mig fly förbannad är snarare fulspelet bakom kulisserna och hyckleriet i efterhand.
För när Fredrick Federley gick upp i talarstolen i tisdags och snyftade fram hur svårt det var för honom att ta detta besult, och vädjande bad försvarsministern Tolgfors om eftergifter som skulle göra den beska medicinen lättare att svälja, så hade saken redan avgjorts i förväg. Tolgfors flög såklart upp med raketfart ur riksdagsbänken och kontrade medlidsamt att han visst kunde gå med på några kosmetiska förändringar i lagen.

Saken var bara att det faktiskt var folkpartiets riksdagsgrupp som redan tidigare förhandlat fram det som bloggvärlden kallar "parfym på bajskorven", "kondom vid våldtäkten" och annat fantasifullt. Fredrick Federley fick sitt halmstrå som gjorde det möjligt för honom att rädda ansiktet, han kunde låtsas som att han tvingat fram förbättringar, och precis
samma lagtext som dagen innan kom på onsdagen att klubbas igenom. Nu var ju folkpartisterna inte så glada över att Fredrick Federley tog åt sig äran för de förhandlingar som de genomfört, så de släppte snart ett pressmeddelande som punkterade teatern.

Antagligen hade saken avgjorts redan mycket tidgare på dagen. Roger Tienfensee, centerpartiets gruppledare gick då ut med ett pressmeddelande om att hela centerpartiets riksdagsgrupp skulle rösta för lagen, efter ett maratonmöte där alla invändningar brutits ner. Detta fick Fredrick Federley att kontra med ett till pressmeddelande, där han argt menade att han minsann inte alls var med på noterna. Han hade ju inte fått chansen att spela sin politiska teater i riksdagens talarstol än, och det var ju avgörande för den framtida politiska karriären att han kunde låtsas att han faktiskt gjort skillnad.
När sedan de få dissidenterna i de övriga borgerliga partierna såg att centerpartisterna vikit ner sig så sprack det som tidigare varit
en enad front mot avlyssningslagen. Moderaten Karl Sigfrid pallade inte gruppmobbningen han utsattes för i sin riksdagsgrupp och valde att kvitta ut sig. Folkpartisten Birgitta Olsson valde att genomföra en meningslös protest genom att lägga ner sin röst. Bara en enda folkpartist vågade trotsa det enorma tryck och den likriktningskampanj hon utsattes för i riksdagen genom att rösta nej.

Så fick Sverige den extremaste lag för massövervakning som någon demokrati någonsin haft, och de fulaste dribblarna i en riktigt vedervärdig match var två nyliberaler.

Ingen kommer undan politikerna?

Det är dags nu. Jag har länge lämnat politiken åt andra. Folk som kan mer. Som läst mer böcker. Som är bättre talare. Som kan det politiska spelet bättre. Som är mindre individualister och mer kollektivister. Jag har, precis som de flesta svenskarna gör, tänkt att "det där får politikerna klara av". Man har ju så mycket annat. Man jobbar. Man festar. Man har uppgångar och nergångar. Man letar kärlek. Man räcker inte till som man skulle vilja. Man är bara människa. Men igår insåg jag att det faktiskt inte duger.

För igår hände något monumentalt. Nåt alldeles helt ovanligt och extraordinärt. Något skrämmande. Sveriges riksdag klubbade under kuppartade former igenom en lag,
FRA-lagen, som kommer att ge en svensk myndighet befogenhet att spana på, spionera på, avlyssna, övervaka, hela det svenska folket. Det gör Sverige till ett extremt land. Ingen annan demokrati utsätter sina medborgare för så omfattande ingrepp i den personliga integriteten.

Ett stort ord det där; integritet. Vad betyder det egentligen? Jo, det betyder bland annat att alla människor har rätt till en privat sfär. Vi har rätt till ett privatliv där vi kan vara säkra på att ingen snokar. Vi behöver inte motivera varför. Det är inte vi som ska bevisa att vi har "rent mjöl i påsen". Det är de som vill övervaka oss som ska förklara varför i helvete de inte respekterar vår personliga integritet.


Den borgerliga regeringen tog igår, inte det första, men väl det utan jämförelse största och mest skrämmande steget mot en Orwellsk dystopi. Ett övervakningssamhälle där Storebror alltid ser dig. Det mest skrämmande med det är hur vetskapen om att Storebror sitter nånstans och lyssnar kommer att påverka människors sätt att tänka. Hur självcensur kommer att införas. Man säger och skriver inte samma saker längre om man vet att en främling, en statlig spion, har en direktlinje in i din dator, eller din telefon. Vi kommer alla att bli lite räddare och till slut kanske vi inte ens är medvetna om rädslan, utan bara införlivar den i vardagen och vårt sätt att tänka.

Naturligtvis motiveras avlyssningslagen med en massa goda intentioner. Vi ska "stoppa terrorismen" säger man. Trots att
experterna på terrorism sågar argumentet längsmed fotknölarna: terroristerna och den organiserade brottsligheten kommer att vara de första som lägger om sina kommunikationsvanor, för de är nu inte korkade, tyvärr.
"Vi måste skydda svensk trupp utomlands", har försvarsminister Tolgfors upprepat som ett mantra. Trots att ingen på allvar menar att afghanska talibaner kommer att använda svenska servrar för att planera nästa bombraid.
"Det är bara trafik med utlandet som berörs", försöker man lugna. Trots att nästan all nättrafik och en hel del telefoni mellan svenska avsändare nuförtiden på ett eller annat sätt
passerar utlandet och alltså kommer att fångas upp.

Nej den sorgliga sanningen är att avlyssningslagen riktar sig
mot svenska medborgare. Inte för att hotbilden mot Sverige vuxit, Till och med SÄPO menar att det inte finns någon som helst grund för att påstå att en hotbild mot Sverige motiverar FRA-lagen. Talande nog så måste också avlyssningsförespråkarna gå 20-30 år tillbaks för att hitta några exempel på när Sverige senast var under terrorhot.
Det är inga nya hot som gör att riksdagen den 18:e juni klubbade för den mest omfattande avlyssningslagen som införts i något demokratiskt land. Det är helt enkelt så att man gör det för att man kan. Den tekniska utvecklingen har öppnat för möjligheter till massövervakning som skulle fått DDR:s säkerhetspolis STASI att bli gröna av avund. Staten, dess politiker och militärer, kan inte låta bli att stoppa ner händerna i syltburken. Det enda som kan stoppa dem är ett massivt motstånd från en allmänhet som säger: vi vill inte bli avlyssnade!

Därför startar jag nu den här bloggen och därför kommer jag nu att leta lämpliga former att engagera mig politiskt. När folk om 30 år frågar mig: vad gjorde du när den svenska regeringen införde ett system för massavlyssning av medborgarna vill jag kunna svara med hedern i behåll att jag gjorde vad jag kunde. Hur litet och obetydligt mitt bidrag än må vara så är det iallafall ett försök att göra det rätta.
Vad kommer du att svara?