Aftonbladet hjälper oss att stressa ner?

Vet inte om jag har väldigt sjuka associationsbanor men aftonbladet.se fick mig att dra på smilbanden idag. Inte för första gången, förvisso.

Paranoian sätter in

"Drevet mot Federley"
Som påpekades i riksdagsdebatten om FRA-lagen förra veckan så är en av de potentiellt mest förödande effekterna av avlyssnings- och övervakningssystem den allmänna paranoia och medföljande självcensur de resulterar i. Vem kan slappna av och vara sig själv, avspänd och naturlig, när den gnagande misstanken vägrar släppa; Storebror kanske ser dig i just det här ögonblicket, kanske registerar vad du skriver, säger, gör...

På SvD:s ledarsida börjar redan effekterna av det Orwellska trycket göra sig gällande. FRA-lagen ger upphov till en mer generaliserad form av paranoia. Nån annan förklaring har jag svårt att se till dagens smått förvirrade utläggning till Fredrick Fegerleys försvar. Jag har också, precis som SvD:s ledarredaktion, med intresse noterat att antalet kritiska kommentarer till Fegerleys närmast Goebbelska hyllning till FRA-lagen i uppsminkad version, "Ett stort steg framåt", nu uppgår till snart 800, vilket måste vara nån slags bloggrekord. Men till skillnad från SvD:s konspirationsteoretiker tror jag inte att merparten av dessa är något annat än vad de själva utger sig för att vara, nämligen besvikna högerväljare. Har inte SvD märkt att det mullrar i de egna leden? Varför tror SvD:s ledarredaktion att vänsterkommentatatörer skulle låtsas vara höger? Och varför är kommentatörernas politiska hemvist viktig? De må vara vänsterpartister eller moderater, engagemanget och ilskan har inte partifärg och går inte att ta miste på.

Är det nån slags lojalitetens kärnreaktion vi nu bevittnar hos SvD? När proteststormen uppnår kritisk massa så svänger tidningens lojalitet tillbaks till ursprungsläget? För gud förbjude att FRA-upproret skulle få några politiska konsekvenser 2010...

(Enligt Godwins Law så är jag nu utvisad efter att ha gjort en nazikoppling, men jag kunde bara inte motstå.)

Fredrick Federleys politiska karriär är död

Expressens ledarredaktion avslöjar SMS:et som centerpartiets Fredrick Fegerley skickade till folkpartistiska riksdagsledamöter som, liksom han själv, avsett att rösta nej till FRA-lagen. Timmarna innan omröstningen får de ta emot ovanstående SMS. Några timmar efteråt går Fredrick Fegerley, efter några krokodiltårar och en politisk piruett med försvarsminster Tolgfors, ut och proklamerar att den "nya" FRA-lagen innebär ett "stort steg framåt".

"Stureplanscentern brakar ihop", skriver Expressens ledarkrönikör Aron Israelsson vidare. Jag hade själv inte hört talas om "Stureplanscentern" tills dess det började pratas om att den var avliden, så betydelsen av det hela kanske inte ska överdrivas. Men det möjligen dags att påminna om att "two wrongs dont make a right"? Stockholms pinsamhetsepicentrum Stureplan och centerpartiet som borde avvecklat sig självt för 50 år sedan. Frågan är vilken part som kommer att lyckas smutsa ner den andre mest? Kokainbratsen med pappas kontokort på fickan eller nickedockorna i riksdagen som röstar för Storebrorssamhället?

The Flying Spaghetti Monster

Darra, ni otrogna, en ny religion är född! The Church of the Flying Spaghetti Monster samlar Pastafarianer över hela världen. Om skolungar ska tvingas lära sig hokus pokus som "Intelligent Design" så finns det naturligtvis inget skäl till att Den Enda Sanna Läran inte ska ingå i skolundervisningen. Hail His Noodly Appendages! (Tack till Mina Moderata Karameller för tipset!)

Kamikazepiloterna

Centerpartiets kamikazepiloter häller olja på lågorna...

Som om inte katastrofen i riksdagen häromdagen var tillräckligt förödande för centerpartiets trovärdighet bestämde sig partiets kommunikationschef i riksdagen, Lena Forsman (bilden) att hälla ytterligare olja på lågorna genom att försöka få journalisten och bloggaren Richard Slätt sparkad från sitt jobb. Slätt har nämligen på sin hemsida bett några borgerliga svikare i riksdagen att "dra åt helvete", eftersom de röstat för FRA-lagen. Vilket fick centerpartiets kommunikationschef att skriva till Slätts chef på Strix och klaga. Ja, ni hörde rätt, inte till Slätt själv utan till hans chef.
Frågan som ställdes till regeringen i riksdagen häromdan, "vill ni ha det som i Sovjet?", känns ännu mer befogad.

Om huset redan brinner kan man lika gärna kasta in svärmor i lågorna också? Eller hur tänkte Lena Forsman? Jag sitter iallafall här med popcornen, redo att följa nästa avsnitt i centerns politiska dokusåpa. Eller kanske mer som fluktaren som inte kan låta bli att glo på bilolyckan?

Uppdatering: SvD uppmärksammar kamikazepiloter inom alliansen.)

Läs även andra bloggares åsikter om Lena Forsman, FRA, angiveri

Politiskt teater, krokodiltårar och svikna väljare

"Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra"

Den 18:e juni kom så Fredrick Federley och Annie Johansson, två unga centerpartister, ut som marxister. Inte Karl Marx, han med skägget ni vet, utan Grouch Marx, som ligger bakom citatet här ovanför.

Det var lite oväntat. Federley och Johansson har gjort sig ett namn som liberaler med principer. Annie Johannson skriver på sin hemsida att hon "tror mer på människan än staten". Med tanke på att hon igår klubbade igenom ett förslag som ger staten möjlighet att avlyssna och kontrollera alla sina medborgare utan brottsmisstanke så kanske hon borde byta slogan nu? Lite komiskt var det också när vår frihetshjältinna i riksdagsdebatten citerade Dagny Taggart, hjältinnan i Ayn Rands nyliberala pekoral "När världen skälvde". Mycket ont kan jag tro om Rand, men särskilt nöjd med sina nyliberala apostlar i svensk riksdag hade hon inte varit idag.

Man kan säga mycket om hur illa det är när politiker sviker sina ideal. Men jag kan ha en viss förståelse för att två unga riksdagsmän i slutändan inte orkade hålla emot trycket från en partigrupp som gruppmobbade dem till underkastelse. Det som gör mig fly förbannad är snarare fulspelet bakom kulisserna och hyckleriet i efterhand.
För när Fredrick Federley gick upp i talarstolen i tisdags och snyftade fram hur svårt det var för honom att ta detta besult, och vädjande bad försvarsministern Tolgfors om eftergifter som skulle göra den beska medicinen lättare att svälja, så hade saken redan avgjorts i förväg. Tolgfors flög såklart upp med raketfart ur riksdagsbänken och kontrade medlidsamt att han visst kunde gå med på några kosmetiska förändringar i lagen.

Saken var bara att det faktiskt var folkpartiets riksdagsgrupp som redan tidigare förhandlat fram det som bloggvärlden kallar "parfym på bajskorven", "kondom vid våldtäkten" och annat fantasifullt. Fredrick Federley fick sitt halmstrå som gjorde det möjligt för honom att rädda ansiktet, han kunde låtsas som att han tvingat fram förbättringar, och precis samma lagtext som dagen innan kom på onsdagen att klubbas igenom. Nu var ju folkpartisterna inte så glada över att Fredrick Federley tog åt sig äran för de förhandlingar som de genomfört, så de släppte snart ett pressmeddelande som punkterade teatern.

Antagligen hade saken avgjorts redan mycket tidgare på dagen. Roger Tienfensee, centerpartiets gruppledare gick då ut med ett pressmeddelande om att hela centerpartiets riksdagsgrupp skulle rösta för lagen, efter ett maratonmöte där alla invändningar brutits ner. Detta fick Fredrick Federley att kontra med ett till pressmeddelande, där han argt menade att han minsann inte alls var med på noterna. Han hade ju inte fått chansen att spela sin politiska teater i riksdagens talarstol än, och det var ju avgörande för den framtida politiska karriären att han kunde låtsas att han faktiskt gjort skillnad.
När sedan de få dissidenterna i de övriga borgerliga partierna såg att centerpartisterna vikit ner sig så sprack det som tidigare varit en enad front mot avlyssningslagen. Moderaten Karl Sigfrid pallade inte gruppmobbningen han utsattes för i sin riksdagsgrupp och valde att kvitta ut sig. Folkpartisten Birgitta Olsson valde att genomföra en meningslös protest genom att lägga ner sin röst. Bara en enda folkpartist vågade trotsa det enorma tryck och den likriktningskampanj hon utsattes för i riksdagen genom att rösta nej.

Så fick Sverige den extremaste lag för massövervakning som någon demokrati någonsin haft, och de fulaste dribblarna i en riktigt vedervärdig match var två nyliberaler.

Ingen kommer undan politikerna?

Det är dags nu. Jag har länge lämnat politiken åt andra. Folk som kan mer. Som läst mer böcker. Som är bättre talare. Som kan det politiska spelet bättre. Som är mindre individualister och mer kollektivister. Jag har, precis som de flesta svenskarna gör, tänkt att "det där får politikerna klara av". Man har ju så mycket annat. Man jobbar. Man festar. Man har uppgångar och nergångar. Man letar kärlek. Man räcker inte till som man skulle vilja. Man är bara människa. Men igår insåg jag att det faktiskt inte duger.

För igår hände något monumentalt. Nåt alldeles helt ovanligt och extraordinärt. Något skrämmande. Sveriges riksdag klubbade under kuppartade former igenom en lag, FRA-lagen, som kommer att ge en svensk myndighet befogenhet att spana på, spionera på, avlyssna, övervaka, hela det svenska folket. Det gör Sverige till ett extremt land. Ingen annan demokrati utsätter sina medborgare för så omfattande ingrepp i den personliga integriteten.

Ett stort ord det där; integritet. Vad betyder det egentligen? Jo, det betyder bland annat att alla människor har rätt till en privat sfär. Vi har rätt till ett privatliv där vi kan vara säkra på att ingen snokar. Vi behöver inte motivera varför. Det är inte vi som ska bevisa att vi har "rent mjöl i påsen". Det är de som vill övervaka oss som ska förklara varför i helvete de inte respekterar vår personliga integritet.

Den borgerliga regeringen tog igår, inte det första, men väl det utan jämförelse största och mest skrämmande steget mot en Orwellsk dystopi. Ett övervakningssamhälle där Storebror alltid ser dig. Det mest skrämmande med det är hur vetskapen om att Storebror sitter nånstans och lyssnar kommer att påverka människors sätt att tänka. Hur självcensur kommer att införas. Man säger och skriver inte samma saker längre om man vet att en främling, en statlig spion, har en direktlinje in i din dator, eller din telefon. Vi kommer alla att bli lite räddare och till slut kanske vi inte ens är medvetna om rädslan, utan bara införlivar den i vardagen och vårt sätt att tänka.

Naturligtvis motiveras avlyssningslagen med en massa goda intentioner. Vi ska "stoppa terrorismen" säger man. Trots att experterna på terrorism sågar argumentet längsmed fotknölarna: terroristerna och den organiserade brottsligheten kommer att vara de första som lägger om sina kommunikationsvanor, för de är nu inte korkade, tyvärr.
"Vi måste skydda svensk trupp utomlands", har försvarsminister Tolgfors upprepat som ett mantra. Trots att ingen på allvar menar att afghanska talibaner kommer att använda svenska servrar för att planera nästa bombraid.
"Det är bara trafik med utlandet som berörs", försöker man lugna. Trots att nästan all nättrafik och en hel del telefoni mellan svenska avsändare nuförtiden på ett eller annat sätt passerar utlandet och alltså kommer att fångas upp.

Nej den sorgliga sanningen är att avlyssningslagen riktar sig mot svenska medborgare. Inte för att hotbilden mot Sverige vuxit, Till och med SÄPO menar att det inte finns någon som helst grund för att påstå att en hotbild mot Sverige motiverar FRA-lagen. Talande nog så måste också avlyssningsförespråkarna gå 20-30 år tillbaks för att hitta några exempel på när Sverige senast var under terrorhot.
Det är inga nya hot som gör att riksdagen den 18:e juni klubbade för den mest omfattande avlyssningslagen som införts i något demokratiskt land. Det är helt enkelt så att man gör det för att man kan. Den tekniska utvecklingen har öppnat för möjligheter till massövervakning som skulle fått DDR:s säkerhetspolis STASI att bli gröna av avund. Staten, dess politiker och militärer, kan inte låta bli att stoppa ner händerna i syltburken. Det enda som kan stoppa dem är ett massivt motstånd från en allmänhet som säger: vi vill inte bli avlyssnade!

Därför startar jag nu den här bloggen och därför kommer jag nu att leta lämpliga former att engagera mig politiskt. När folk om 30 år frågar mig: vad gjorde du när den svenska regeringen införde ett system för massavlyssning av medborgarna vill jag kunna svara med hedern i behåll att jag gjorde vad jag kunde. Hur litet och obetydligt mitt bidrag än må vara så är det iallafall ett försök att göra det rätta.
Vad kommer du att svara?