Psykolog, poet och massmördare...

Äntligen greps så Radovan Karadzic, kortvarig ledare för den bosnienserbiska utbrytarrepubliken och delansvarig för brott mot mänskligheten som massakern i Srebrenica på 8000 muslimska män och pojkar. En riktig ärkeskurk. En liten Hitler.

Jag minns fortfarande hur vi satt som fastnaglade framför TV:n på nittiotalet när rapporterna om krig och etnisk rensning i Jugoslavien, mitt i Europa, började dugga tätt. Jag minns hur mina jugoslaviska grannars ansikten slocknade och blev gråa och ledsna. Jag minns de bosniska flyktingarna som började gråta när man frågade. Allting var overkligt. Man kunde liksom inte ta in.

Jugoslavien hade varit en intressant öststat. Självständigt i förhållande till Moskva. Med en egen modell för ekonomisk demokrati och marknadssocialism, som fungerat så bra att till och med högersossar som Bo Södersten varit där och nosat, innan det här med löntagarstyrda företag blev passé inom socialdemokratin.
Dessutom tycktes Jugoslavien bevisa att det var möjligt att lägga nationalism och inpyrt historiskt hat åt sidan för fredligt samarbete för gemensamma mål. Den gamle partisankämpen och sedemera diktatorn Tito hade smitt samman de jugoslaviska delrepublikerna till en enda stat med ena handen och gett Stalin fingret med andra.

Radovan Karadzic och hans kumpaner, såväl serber som kroater som bosniaker som slovener, dödade den vackra drömmen om samexistens. De dödade också i varierande grad forna landsmän som över en natt förvandlats till en "muslim", "serb", "kroat", "ustasja", "partisan", eller nån annan etikett man rotat fram ur det kollektiva minnet för historiska kränkningar och övergrepp. Etiketter som användes för att förminska och frånta människovärde.

Den jugoslaviska tragiken borde vara ytterligare en varning. Inte ens i Europa är vi skonade från hätsk nationalism. I värsta fall blir dess konsekvenser folkmord och etnisk rensning. Det är bra att en av den hatiska nationalismens profeter nu ställs till svars för sina handlingar. Men det är fruktansvärt att det som hände kunde få hända. Att vi gjorde så lite för att stoppa det. Och att general Ratko Mladic, minst lika ansvarig som Karadzic, kan gå helt fri.

Med lite hjälp av media så...

En till opinionsundersökning som visar att det rasistiska och homofoba partiet Sverigedemokraterna ligger nära 4-procentspärren. Det som förvånar mig är inte att de ligger där de ligger, utan att de inte ligger avsevärt högre, med tanke på vilken gratisreklam de fått av massmedia sedan våren 2006. Den politiska dramatiken kring opinionsundersökningarna har helt kommit att fokuseras på Sverigedemokraternas tämligen ospännande hoppande mellan 2.9-4.0 procentenheter. Upp och ner. I två års tid. Och varje gång partiet tangerar 4 procent lyckas redaktionerna presentera det som en nyhet.

Det enda frågetecknet som kvarstår är för min del är; har landets nyhetsredaktioner gett sig fan på att hjälpa rasisterna in i riksdagen inför valet 2010, ELLER är de bara oändligt uttråkade av att rapportera om alla övriga partier? Isåfall kanske det är dags för ett jobbyte. Utrikeskorre kanske? För trots att man av massmedia kan förledas att tro annorlunda så röstar faktiskt 96-97 procent av svenska folket inte på Sverigedemokraterna, och deras partival kunde ju faktiskt också vara värt att uppmärksammas lite. Nån gång. Kanske. Om nu nyhetsredaktionerna kan sluta dregla som pavlovska hundar så fort det vankas en möjlighet att göra sensationsnyhet på bekostnad av en balanserad nyhetsvärdering.


"det perversa homosexevenemanget"
- Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare, karaktäriserar Pridefestivalen.

Norrskensflamman uppvaktar Jan Myrdal

"Många är överens om att han var bäst då: från Kubakrisen till slutet på Vietnamkriget ungefär. Men Jan Myrdal har fortsatt sedan dess – med oräkneliga artiklar, utställningar och föredrag."

Ett litet garv ändå. Det låter ju lite som att Aron Etzler på nån nivå beklagar att överste diktaturkramare tillika rikshomofob Myrdal inte kastade in handsken nånstans där, när han "enligt många var bäst". Fast riktigt så är det nog inte. Artikeln är ungefär lika gläfsande entusiastisk som vanligt när herrar som Aron Etzler och Ali Esbati avhandlar Jan Myrdal. Och invändningar mot det lämpliga i att med översvallande versmått hylla en renlärig maoist, bemöts med en beskyllning om att vilja tysta den fria debatten.

Jag kommer aldrig att förstå varför vissa vänsterpartister hyser så varma känslor när det kommer till Jan Myrdal. Tror de att kärleken är besvarad? För min del hade gubben gärna fått tystna efter Vietnamkriget, inte för att han presterat sina bästa verk, utan för att han redan då bevisat vilken sort han var; en kallhjärtad medlöpare till vedervärdiga diktaturer. Som gärna vränger in och ut på sig själv för att försvara sina politiska ståndpunkter; en desperat kamp för att få verkligheten att anpassa sig efter kartan.

Karl Rove ger råd...

Den årliga politikerveckan i Almedalen, politrukernas motsvarighet till Hultsfredsfestivalen, är snart till ända. Jag har inte suttit klistrad framför TV:n. Men av det jag snappat upp så låter det som att de som mest skulle behöva en PR-framgång, de fyra borgerliga partierna, skjutit sig i foten i vanlig ordning. Man har av nån outgrundlig anledning hårdlanserat en sänkning av bolagsskatterna, vilket väl är den enda skatt som Svenskt Näringsliv faktiskt inte bryr sig så värst mycket om. Statsminister Reinfeldt såg jag på Gomorron Sverige imorse, han förklarade återigen för oss politiska idioter som ogillar FRA-lagen att vi inte begriper ett skvatt. Och vad var tanken med att bjuda in Karl Rove? Rove är den amerikanska neokonservatismens onde opinionsgeni, vars föredragna arbetsmetod är personangrepp, eftersom han menar att folk i gemen är så korkade att de inte begriper politik på en högre nivå. Rove är persona non grata i amerikansk politik efter att det avslöjats att han röjt en amerikansk spions hemliga identitet som hämnd för att ha retat upp Bush-regeringen. Men det som inte kan säljas på hemmamarknaden kanske fungerar på export?

Roves råd till vår borgerliga regering var att anställa personer på regeringskansliet som skulle ha som arbetsuppgift att skriva inlägg på bloggsidor och debattfora. Det föll visst inte i överdrivet god jord hos de borgerliga som invände (präglade av svensk undfallenhet och socialism som de säkerligen är) att det var partiernas, inte statens uppgift att opinionsbilda.

Noll tolerans - noll resultat...

Magnus Linton skriver i DN om USA:s absurda "War on Drugs" som trasar sönder länder, orsakar mängder av personliga tragedier och ger näring åt politiskt hyckleri utan dess like. Det enda kriget mot droger INTE lyckas med är väl just att få folk att sluta ta droger:

"När USA år 2000 ekonomiskt och militärt växlade upp i kampen mot produktionen (i Anderna), inte konsumtionen (i USA och EU), slogs det officiella målet fast att antalet odlade hektar i Colombia skulle halveras på sex år. Sedan dess har 758 000 hektar flygbesprutats - eller kemikaliebombats med böndernas formulering - och över 4 miljarder dollar plöjts ned i stöd åt colombiansk militär, världsledande i brott mot mänskliga rättigheter, i syfte att bekämpa kokaproduktion.

Resultat: inget alls. Eller rättare: inget alls om saken gällde produktion och konsumtion. International crisis group, ett forskningsinstitut baserat i Bryssel, kom nyss ut med rapporten "Latin American Drugs: Losing the Fight", en inventering av fiaskot, i vilken man slår fast att konsumtionen är stabil i USA, ökar i Europa, ökar drastiskt i Argentina, Brasilien och Chile - samt att produktionen ligger på samma nivå i dag som för åtta år sedan, trots att 600 000 hektar förstördes i Anderna bara mellan 2004 och 2006."

Även Mattias Svensson skriver välformulerat på sin blogg om den svenska varianten på vansinnet:

"BRÅ konstaterar att åtgärder mot narkotika är ett spaningsbrott. Att fler grips handlar alltså inte om att man springer på fler brottslingar, utan om att polis och åklagare gjort en medveten prioritering av dessa insatser framför andra, som därmed lagts på hög. Vi har alltså ett rättsväsende som ägnar uppemot hälften av sina resurser åt (frivilligt) bruk av diverse substanser, medan åtgärder mot tjuvar, våldsverkare och sexförbrytare är närmast sporadiska."

En ideologi utan hjältar?

Var blev ni av, ljuva drömmar?
Man blir inte populär i nåt läger om man säger att kommunism och nyliberalism egentligen är rätt likartade. De är två motpoler i politiken som ändå fungerar som varandras förvrängda skrattspeglar. Både doktrinär nyliberalism och doktrinär kommunism är till synes väldigt logiska och konsekventa tankesystem. Man erbjuder enkla lösningar och svar på det mesta, för att inte säga allt. Nyliberaler skyller allt ont på staten, eller rättare sagt på statens omfördelande, "sociala" funktioner. Kommunister skyller allt ont på kapitalet och dess vinstmaximeringsdriv. Lösningarna för båda systemen är enkla och kompromisslösa. Båda tankesystemen har dessutom visat sig få tragiska konsekvenser när de omsätts i handling. Men den krassa verkligheten tillåts sällan befläcka de rena ideologiska mallarna.

Såhär i FRA-kuppens efterdyningar framstår dock en skillnad som slående. Var blev de av, de nyliberala hjältarna? En rörelse som med sån styrka betonar individens kamp mot de stora förtryckande systemen, borde väl inte ha några problem med att visa upp ett beundransvärt galleri med nyliberala frihetshjältar? Som de i Ayn Rands böcker, hon som är nyliberalismens first lady och skrev om frihetliga hjältar och hjältinnor som slogs mot onda kollektivister.

I omröstningen i riksdagen, när ett stort kollektivt ont, FRA-lagen, skulle trumfas igenom till varje pris, vek sig de nyliberala frontfigurerna för den vinande partipiskan och röstade igenom ett övervakningssystem som skulle få Rand att rotera i sin grav. De verkliga frihetshjältarna i riksdagen den 18:e juni var vänster- och miljöpartister, som engagerat drev debatten och till skillnad från andra politiker vågade sig ut i de folkliga protesterna utanför riksdagshuset.

Efter riksdagens klubbande av lagen under kuppartade former och de chockvågor som gick genom hela den idealistiska delen av borgerligheten, som faktiskt trott att de fina orden betydde något, började jag fundera lite.

Kommunismen har ju sina hjältar. Nelson Mandela, Rosa Luxemburg, Santiago Carillo, Enrique Berlinguer... Listan kan göras lång på begåvade kommunister som faktiskt stått upp mot förtryckarsystem, slagits för sina ideal och som ett resultat ofta riskerat liv och lem.

Nyliberalismen har, såvitt jag vet, inga såna. Man har däremot människor som Fredrick Federley och Annie Johansson, som orerat om höga principer för att sedan svika när priset för att stå upp för dessa principer blir för högt. I den nyliberala fållan stampar även en massa kostym&portföljbärare, redo att trava iväg till platser och situationer EFTER det att folkliga resningar röjt undan förtryckarstrukturer, som Naomi Klein visar i sin bok Chockdoktrinen. Kostym&portföljbärarna kommer med färdiga åtgärdspaket för att strömlinjeforma i högerliberal riktning, snabbt som attan innan någon riktigt hinner fatta vad som händer.

De riktiga nyliberala idealisterna, å sin sida, sitter alltid långt från den verkliga makten och fungerar, likt Mattias Svensson och Johan Norberg, som moraliska snuttefiltar för unghögern. De levererar högtravande principer och storstilade appeller till frihetens försvar som den unga borgerligheten kan nicka gillande till och känna sig utomordentligt moraliskt stärkta av att läsa, ända tills det är dags att trycka på voteringsknapparna. Då talar egenintresset och partikarriären ett annat språk.

Kanske är det då inte så konstigt. Nyliberaler tillhör ofta, trots den rebelliska imagen, vad man brukar kalla "den besuttna klassen". De som har det rätt gott förspänt. Pappas företag, pappas kort, ni vet. Såna människor är sällan beredda att faktiskt riskera något konkret när det hettar till. För de klarar sig ju i alla lägen, även om några höga principer får stryka med på kuppen. Fakiskt så kan man även hitta ett stöd hos översteprästinnan för en sån hållning. Ayn Rand hånade och ogillade altruism och människors vilja att uppoffra sig för andra. Egenintresset skulle vara den vägledande principen för hennes nya människotyp;

"Your highest moral purpose is the achievement of your own happiness"

"Now there is one word -- a single word -- which can blast the morality of altruism out of existence and which it cannot withstand -- the word: "Why?" Why must man live for the sake of others? Why must he be a sacrificial animal?"

Så kanske ändå Fredrick Federley och hans kumpaner i riksdagen fått ta emot oförtjänt mycket skit? De följde ju bara den röda tråd som genomsyrar hela deras politiska verkande i nyliberalismens anda när de satte sin egen välgång i form av framtida politiska karriärer med fantasilöner före höga principer om individuell frihet från statligt maktmissbruk.