torsdag 19 juni 2008

Ingen kommer undan politikerna?

Det är dags nu. Jag har länge lämnat politiken åt andra. Folk som kan mer. Som läst mer böcker. Som är bättre talare. Som kan det politiska spelet bättre. Som är mindre individualister och mer kollektivister. Jag har, precis som de flesta svenskarna gör, tänkt att "det där får politikerna klara av". Man har ju så mycket annat. Man jobbar. Man festar. Man har uppgångar och nergångar. Man letar kärlek. Man räcker inte till som man skulle vilja. Man är bara människa. Men igår insåg jag att det faktiskt inte duger.

För igår hände något monumentalt. Nåt alldeles helt ovanligt och extraordinärt. Något skrämmande. Sveriges riksdag klubbade under kuppartade former igenom en lag,
FRA-lagen, som kommer att ge en svensk myndighet befogenhet att spana på, spionera på, avlyssna, övervaka, hela det svenska folket. Det gör Sverige till ett extremt land. Ingen annan demokrati utsätter sina medborgare för så omfattande ingrepp i den personliga integriteten.

Ett stort ord det där; integritet. Vad betyder det egentligen? Jo, det betyder bland annat att alla människor har rätt till en privat sfär. Vi har rätt till ett privatliv där vi kan vara säkra på att ingen snokar. Vi behöver inte motivera varför. Det är inte vi som ska bevisa att vi har "rent mjöl i påsen". Det är de som vill övervaka oss som ska förklara varför i helvete de inte respekterar vår personliga integritet.


Den borgerliga regeringen tog igår, inte det första, men väl det utan jämförelse största och mest skrämmande steget mot en Orwellsk dystopi. Ett övervakningssamhälle där Storebror alltid ser dig. Det mest skrämmande med det är hur vetskapen om att Storebror sitter nånstans och lyssnar kommer att påverka människors sätt att tänka. Hur självcensur kommer att införas. Man säger och skriver inte samma saker längre om man vet att en främling, en statlig spion, har en direktlinje in i din dator, eller din telefon. Vi kommer alla att bli lite räddare och till slut kanske vi inte ens är medvetna om rädslan, utan bara införlivar den i vardagen och vårt sätt att tänka.

Naturligtvis motiveras avlyssningslagen med en massa goda intentioner. Vi ska "stoppa terrorismen" säger man. Trots att
experterna på terrorism sågar argumentet längsmed fotknölarna: terroristerna och den organiserade brottsligheten kommer att vara de första som lägger om sina kommunikationsvanor, för de är nu inte korkade, tyvärr.
"Vi måste skydda svensk trupp utomlands", har försvarsminister Tolgfors upprepat som ett mantra. Trots att ingen på allvar menar att afghanska talibaner kommer att använda svenska servrar för att planera nästa bombraid.
"Det är bara trafik med utlandet som berörs", försöker man lugna. Trots att nästan all nättrafik och en hel del telefoni mellan svenska avsändare nuförtiden på ett eller annat sätt
passerar utlandet och alltså kommer att fångas upp.

Nej den sorgliga sanningen är att avlyssningslagen riktar sig
mot svenska medborgare. Inte för att hotbilden mot Sverige vuxit, Till och med SÄPO menar att det inte finns någon som helst grund för att påstå att en hotbild mot Sverige motiverar FRA-lagen. Talande nog så måste också avlyssningsförespråkarna gå 20-30 år tillbaks för att hitta några exempel på när Sverige senast var under terrorhot.
Det är inga nya hot som gör att riksdagen den 18:e juni klubbade för den mest omfattande avlyssningslagen som införts i något demokratiskt land. Det är helt enkelt så att man gör det för att man kan. Den tekniska utvecklingen har öppnat för möjligheter till massövervakning som skulle fått DDR:s säkerhetspolis STASI att bli gröna av avund. Staten, dess politiker och militärer, kan inte låta bli att stoppa ner händerna i syltburken. Det enda som kan stoppa dem är ett massivt motstånd från en allmänhet som säger: vi vill inte bli avlyssnade!

Därför startar jag nu den här bloggen och därför kommer jag nu att leta lämpliga former att engagera mig politiskt. När folk om 30 år frågar mig: vad gjorde du när den svenska regeringen införde ett system för massavlyssning av medborgarna vill jag kunna svara med hedern i behåll att jag gjorde vad jag kunde. Hur litet och obetydligt mitt bidrag än må vara så är det iallafall ett försök att göra det rätta.
Vad kommer du att svara?

Inga kommentarer: