Paranoian sätter in

"Drevet mot Federley"
Som påpekades i riksdagsdebatten om FRA-lagen förra veckan så är en av de potentiellt mest förödande effekterna av avlyssnings- och övervakningssystem den allmänna paranoia och medföljande självcensur de resulterar i. Vem kan slappna av och vara sig själv, avspänd och naturlig, när den gnagande misstanken vägrar släppa; Storebror kanske ser dig i just det här ögonblicket, kanske registerar vad du skriver, säger, gör...

På SvD:s ledarsida börjar redan effekterna av det Orwellska trycket göra sig gällande. FRA-lagen ger upphov till en mer generaliserad form av paranoia. Nån annan förklaring har jag svårt att se till dagens smått förvirrade utläggning till Fredrick Fegerleys försvar. Jag har också, precis som SvD:s ledarredaktion, med intresse noterat att antalet kritiska kommentarer till Fegerleys närmast Goebbelska hyllning till FRA-lagen i uppsminkad version, "Ett stort steg framåt", nu uppgår till snart 800, vilket måste vara nån slags bloggrekord. Men till skillnad från SvD:s konspirationsteoretiker tror jag inte att merparten av dessa är något annat än vad de själva utger sig för att vara, nämligen besvikna högerväljare. Har inte SvD märkt att det mullrar i de egna leden? Varför tror SvD:s ledarredaktion att vänsterkommentatatörer skulle låtsas vara höger? Och varför är kommentatörernas politiska hemvist viktig? De må vara vänsterpartister eller moderater, engagemanget och ilskan har inte partifärg och går inte att ta miste på.

Är det nån slags lojalitetens kärnreaktion vi nu bevittnar hos SvD? När proteststormen uppnår kritisk massa så svänger tidningens lojalitet tillbaks till ursprungsläget? För gud förbjude att FRA-upproret skulle få några politiska konsekvenser 2010...

(Enligt Godwins Law så är jag nu utvisad efter att ha gjort en nazikoppling, men jag kunde bara inte motstå.)