"Många är överens om att han var bäst då: från Kubakrisen till slutet på Vietnamkriget ungefär. Men Jan Myrdal har fortsatt sedan dess – med oräkneliga artiklar, utställningar och föredrag."Ett litet garv ändå. Det låter ju lite som att Aron Etzler på nån nivå beklagar att överste diktaturkramare tillika rikshomofob Myrdal inte kastade in handsken nånstans där, när han "enligt många var bäst". Fast riktigt så är det nog inte. Artikeln är ungefär lika gläfsande entusiastisk som vanligt när herrar som Aron Etzler och Ali Esbati avhandlar Jan Myrdal. Och invändningar mot det lämpliga i att med översvallande versmått hylla en renlärig maoist, bemöts med en beskyllning om att vilja tysta den fria debatten.
Jag kommer aldrig att förstå varför vissa vänsterpartister hyser så varma känslor när det kommer till Jan Myrdal. Tror de att kärleken är besvarad? För min del hade gubben gärna fått tystna efter Vietnamkriget, inte för att han presterat sina bästa verk, utan för att han redan då bevisat vilken sort han var; en kallhjärtad medlöpare till vedervärdiga diktaturer. Som gärna vränger in och ut på sig själv för att försvara sina politiska ståndpunkter; en desperat kamp för att få verkligheten att anpassa sig efter kartan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar