Politiskt teater, krokodiltårar och svikna väljare

"Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra"

Den 18:e juni kom så Fredrick Federley och Annie Johansson, två unga centerpartister, ut som marxister. Inte Karl Marx, han med skägget ni vet, utan Grouch Marx, som ligger bakom citatet här ovanför.

Det var lite oväntat. Federley och Johansson har gjort sig ett namn som liberaler med principer. Annie Johannson skriver på sin hemsida att hon "tror mer på människan än staten". Med tanke på att hon igår klubbade igenom ett förslag som ger staten möjlighet att avlyssna och kontrollera alla sina medborgare utan brottsmisstanke så kanske hon borde byta slogan nu? Lite komiskt var det också när vår frihetshjältinna i riksdagsdebatten citerade Dagny Taggart, hjältinnan i Ayn Rands nyliberala pekoral "När världen skälvde". Mycket ont kan jag tro om Rand, men särskilt nöjd med sina nyliberala apostlar i svensk riksdag hade hon inte varit idag.

Man kan säga mycket om hur illa det är när politiker sviker sina ideal. Men jag kan ha en viss förståelse för att två unga riksdagsmän i slutändan inte orkade hålla emot trycket från en partigrupp som gruppmobbade dem till underkastelse. Det som gör mig fly förbannad är snarare fulspelet bakom kulisserna och hyckleriet i efterhand.
För när Fredrick Federley gick upp i talarstolen i tisdags och snyftade fram hur svårt det var för honom att ta detta besult, och vädjande bad försvarsministern Tolgfors om eftergifter som skulle göra den beska medicinen lättare att svälja, så hade saken redan avgjorts i förväg. Tolgfors flög såklart upp med raketfart ur riksdagsbänken och kontrade medlidsamt att han visst kunde gå med på några kosmetiska förändringar i lagen.

Saken var bara att det faktiskt var folkpartiets riksdagsgrupp som redan tidigare förhandlat fram det som bloggvärlden kallar "parfym på bajskorven", "kondom vid våldtäkten" och annat fantasifullt. Fredrick Federley fick sitt halmstrå som gjorde det möjligt för honom att rädda ansiktet, han kunde låtsas som att han tvingat fram förbättringar, och precis samma lagtext som dagen innan kom på onsdagen att klubbas igenom. Nu var ju folkpartisterna inte så glada över att Fredrick Federley tog åt sig äran för de förhandlingar som de genomfört, så de släppte snart ett pressmeddelande som punkterade teatern.

Antagligen hade saken avgjorts redan mycket tidgare på dagen. Roger Tienfensee, centerpartiets gruppledare gick då ut med ett pressmeddelande om att hela centerpartiets riksdagsgrupp skulle rösta för lagen, efter ett maratonmöte där alla invändningar brutits ner. Detta fick Fredrick Federley att kontra med ett till pressmeddelande, där han argt menade att han minsann inte alls var med på noterna. Han hade ju inte fått chansen att spela sin politiska teater i riksdagens talarstol än, och det var ju avgörande för den framtida politiska karriären att han kunde låtsas att han faktiskt gjort skillnad.
När sedan de få dissidenterna i de övriga borgerliga partierna såg att centerpartisterna vikit ner sig så sprack det som tidigare varit en enad front mot avlyssningslagen. Moderaten Karl Sigfrid pallade inte gruppmobbningen han utsattes för i sin riksdagsgrupp och valde att kvitta ut sig. Folkpartisten Birgitta Olsson valde att genomföra en meningslös protest genom att lägga ner sin röst. Bara en enda folkpartist vågade trotsa det enorma tryck och den likriktningskampanj hon utsattes för i riksdagen genom att rösta nej.

Så fick Sverige den extremaste lag för massövervakning som någon demokrati någonsin haft, och de fulaste dribblarna i en riktigt vedervärdig match var två nyliberaler.