måndag 7 juli 2008

En ideologi utan hjältar?


Var blev ni av, ljuva drömmar?
Man blir inte populär i nåt läger om man säger att kommunism och nyliberalism egentligen är rätt likartade. De är två motpoler i politiken som ändå fungerar som varandras förvrängda skrattspeglar. Både doktrinär nyliberalism och doktrinär kommunism är till synes väldigt logiska och konsekventa tankesystem. Man erbjuder enkla lösningar och svar på det mesta, för att inte säga allt. Nyliberaler skyller allt ont på staten, eller rättare sagt på statens omfördelande, "sociala" funktioner. Kommunister skyller allt ont på kapitalet och dess vinstmaximeringsdriv. Lösningarna för båda systemen är enkla och kompromisslösa. Båda tankesystemen har dessutom visat sig få tragiska konsekvenser när de omsätts i handling. Men den krassa verkligheten tillåts sällan befläcka de rena ideologiska mallarna.

Såhär i FRA-kuppens efterdyningar framstår dock en skillnad som slående. Var blev de av, de nyliberala hjältarna? En rörelse som med sån styrka betonar individens kamp mot de stora förtryckande systemen, borde väl inte ha några problem med att visa upp ett beundransvärt galleri med nyliberala frihetshjältar? Som de i Ayn Rands böcker, hon som är nyliberalismens first lady och skrev om frihetliga hjältar och hjältinnor som slogs mot onda kollektivister.

I omröstningen i riksdagen, när ett stort kollektivt ont, FRA-lagen, skulle trumfas igenom till varje pris, vek sig de nyliberala frontfigurerna för den vinande partipiskan och röstade igenom ett övervakningssystem som skulle få Rand att rotera i sin grav. De verkliga frihetshjältarna i riksdagen den 18:e juni var vänster- och miljöpartister, som engagerat drev debatten och till skillnad från andra politiker vågade sig ut i de folkliga protesterna utanför riksdagshuset.

Efter riksdagens klubbande av lagen under kuppartade former och de chockvågor som gick genom hela den idealistiska delen av borgerligheten, som faktiskt trott att de fina orden betydde något, började jag fundera lite.

Kommunismen har ju sina hjältar. Nelson Mandela, Rosa Luxemburg, Santiago Carillo, Enrique Berlinguer... Listan kan göras lång på begåvade kommunister som faktiskt stått upp mot förtryckarsystem, slagits för sina ideal och som ett resultat ofta riskerat liv och lem.

Nyliberalismen har, såvitt jag vet, inga såna. Man har däremot människor som Fredrick Federley och Annie Johansson, som orerat om höga principer för att sedan svika när priset för att stå upp för dessa principer blir för högt. I den nyliberala fållan stampar även en massa kostym&portföljbärare, redo att trava iväg till platser och situationer EFTER det att folkliga resningar röjt undan förtryckarstrukturer, som Naomi Klein visar i sin bok Chockdoktrinen. Kostym&portföljbärarna kommer med färdiga åtgärdspaket för att strömlinjeforma i högerliberal riktning, snabbt som attan innan någon riktigt hinner fatta vad som händer.

De riktiga nyliberala idealisterna, å sin sida, sitter alltid långt från den verkliga makten och fungerar, likt Mattias Svensson och Johan Norberg, som moraliska snuttefiltar för unghögern. De levererar högtravande principer och storstilade appeller till frihetens försvar som den unga borgerligheten kan nicka gillande till och känna sig utomordentligt moraliskt stärkta av att läsa, ända tills det är dags att trycka på voteringsknapparna. Då talar egenintresset och partikarriären ett annat språk.

Kanske är det då inte så konstigt. Nyliberaler tillhör ofta, trots den rebelliska imagen, vad man brukar kalla "den besuttna klassen". De som har det rätt gott förspänt. Pappas företag, pappas kort, ni vet. Såna människor är sällan beredda att faktiskt riskera något konkret när det hettar till. För de klarar sig ju i alla lägen, även om några höga principer får stryka med på kuppen. Fakiskt så kan man även hitta ett stöd hos översteprästinnan för en sån hållning. Ayn Rand hånade och ogillade altruism och människors vilja att uppoffra sig för andra. Egenintresset skulle vara den vägledande principen för hennes nya människotyp;
"Your highest moral purpose is the achievement of your own happiness"

"Now there is one word -- a single word -- which can blast the morality of altruism out of existence and which it cannot withstand -- the word: "Why?" Why must man live for the sake of others? Why must he be a sacrificial animal?"
Så kanske ändå Fredrick Federley och hans kumpaner i riksdagen fått ta emot oförtjänt mycket skit? De följde ju bara den röda tråd som genomsyrar hela deras politiska verkande i nyliberalismens anda när de satte sin egen välgång i form av framtida politiska karriärer med fantasilöner före höga principer om individuell frihet från statligt maktmissbruk.

7 kommentarer:

En vanlig $vensson sa...

Intressant på många sätt ända tills allting ska förklaras med att man hade en trygg uppväxt och täta föräldrar. Det ligger förvisso i liberalismens levnadsglada natur att inte söka eller beundra martyrskap och sträckbänk. Just därför är man inte beredd att tvinga detta på andra. Jag gillar yttrandefrihet, men jag skulle inte tända eld på mig för den. För den skull gillar jag ju inte mesar som inte klarar av att stå upp mot, vad ska vi säga... "borgerlig kamratuppfostran" eller vad de nu hållit på med i riksdagsgrupperna.

Letar jag å andra sidan efter en frihetlig och antipaternalistisk vänster http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2046027 så hittar jag inte heller den i närheten av maktens korridorer. Beror det på vad politiken gör med personerna, eller på vilka personer som söker sig till politiken. Eller på täta föräldrar det med?

En vanlig $vensson sa...

Och Rand är ju trots allt lite fel person att hacka på i det sammanhanget. En judisk flicka som vid 21 års ålder klev iland i Amerika alldeles ensam, fick bo hos några avlägsna släktingar, jobba sig upp hela vägen via garderober och andra ströjobb, lära sig språket och slå igenom på egna förvärvade meriter. Föräldrarna och större delen av familjen dog i kriget och diktaturen en kontinent bort. Och man kan säga mycket om hennes senare liv, men konflikträdd eller beredd att rucka på sina principer var hon knappast.

Staffan sa...

Fast min mening var inte att hacka på Rand, inte i just det här fallet iallafall. Snarare kanske att påpeka att en ideologi som postulerar att altruism och självuppoffring är mot människans natur kanske inte med trovärdighet kan skälla ut riksdagsledamöter som satt sin egen karriär framför de politiska principerna? Det är ett rätt intressant dilemma för en nyliberal, såhär sett i ljuset av FRA-lagen.

Samtidigt så måste väl en politiker, även en nyliberal sådan faktiskt representera något annat intresse än sin egen plånbok, annars blir ju politik rätt meningslöst.

Det är möjligt att jag är helt ute och cyklar som skyller allt på nyliberalernas feta plånböcker. Men jag tycker mig ha märkt att det är en rätt genomgående tendens att människor från ett visst samhällsskikt inte producerar så värst många frihetskämpar. Kanske just på grund av att deras frihet, den tjocka plånbokens frihet, aldrig inskränks lika mycket som mindre bemedlades? Eller vad är din tanke om frånvaron av nyliberala frihetshjältar?

Och när det gäller den frihetliga och antipaternalistiska vänstern så kanske den låter leta på sig i rikdagsgrupperna. Jag vet ingen vänsterpartist eller socialdemokrat med en tydlig frihetlig profilering. Men samtidigt, om man ser till konkreta politiska ställningstaganden så är ju vänstern och miljöpartiet rätt frihetliga i exempelvis integritetsfrågor. Vilka håller den frihetliga fanan högst? Folkpartiet "liberalerna" eller vänsterpartiet/miljöpartiet?

En vanlig $vensson sa...

Hej,

Det verkar mer som om du kritiserar minsta motståndets lag, och det är ju knappast egoism i Rands mening. Där handlar det just om att ta strid för sina värden, även när det kostar på och framför allt om kostnaden består i att "inte få vara med i gänget". Det som i sådana lägen anpassar sig är en kollektivist oavsett hur mycket pengar de tjänar på saken (många kollektivister är ju rätt täta).

Rörande FRA och annat tror jag i v och mps fall att deras benhårda motstånd beror mer på att de är emot försvaret än att de är förintegriteten, dessvärre. (Inte för att jag tänker bråka om det, de röstade rätt, borgerligheten minus en fel).

Nåväl, intressant blogg i alla fall.

Staffan sa...

Jo jag förstår mycket väl att Rand inte förespråkar en allmän principlöshet och "sälj dig till högstbjudande" som vägledande princip. Men just eftersom hon samtidigt menar att ingen kan kräva av någon annan att den ska uppoffra sig, för vilken hög princip det än må vara, så blir det ju intressant att fråga sig om en nyliberal kan vara arg på en annan nyliberal för att den offrade principerna på karriärens altare? Det viktigaste för Fredrick och Annie kanske trots allt var en partikarriär?

Om mp och v tror jag att du har fel. Men det är väl svårt att få med dig på att säga nåt gott om de partierna. Och även om det nu vore så att det bara är partiernas misstänksamhet mot polis och försvar som ligger i botten så är det väl utmärkt, så länge det innebär att de framhärdar i att vara riksdagens envisaste förkämpar i integritetsfrågor?

Kul att du gillar bloggen, jag har börjat läsa din med stor behållning också!

En vanlig $vensson sa...

Jag är ju av uppfattningen att principer är praktiska redskap för att kunna ta sig någonstans. Att misslyckas att leva upp till den kan vara bekvämt, men ingen väg framåt. I just de här exemplena har Federley skrämt iväg hela sin unika väljarbas och Annie kommer att tas till intäkt för att FRA-lagen är integritetssäkrad. Tror inte att någon av dem är särskilt nöjda med att ha kompromissat och vikit ner sig. Mitt klander gäller att de har svikit sig själva även om de därmed också svikit mitt förtroende.
Läs gärna Ayn Rands The Fountainhead/Urkällan, och notera skillnaden mellan karriärklättraren Peter Keating och huvudpersonen Howard Roark. Den ene tar sig snabbt uppåt, men det är den andre som har riktning och mening med sitt liv.

Staffan sa...

Fast då kan man ju kontra med att i det här fallet var uppenbarligen principerna ett hinder "för att kunna ta sig nånstans". Och då byttes de raskt ut mot nya.

Skulle du inte säga att principer är absoluta? Jag förstår inte riktigt vad du menar med att de är praktiska redskap för att ta sig nånstans? Att de bara är giltiga under vissa omständigheter?

Sen är det ju lite spekulation från dig också när du skriver att Fredrick och Annie svek sig själva. Vi vet trots allt inte hur djupt de kände för integritetsfrågor. Kanske det var det rätta valet för dem att sätta partilojalitet och karriären före? Det enda vi egentligen har att gå efter är ju hur de agerat i anslutning till klubbandet av lagen, och det ser ju rätt mörkt ut.